obrun

Händerna har blivit torra igen och det är en ilska. Ilska i mr yes-flaskan som sprutar som löddrig frän kuksaft över bokhyllans mörka hyllplan. Disktrasan, blå måste kramas ur gång på gång på gång under kökskranen. Hett vatten.  Majonnäs, ketchup, skånsk senap och olivsaft, allt försvinner ner i avloppet. Jag kommer aldrig glömma att glömma dig. Vi skulle hänga i solen tills havet gått ned och sedan skiljas åt. Så långt kom vi aldrig. Ditt liv är bokstäver att passa in i varandra, så logiskt, men ändå förutsägbart strukturerat. Jag har inga sådana bokstäver, inga meningar är meningar med ord.

Ibland har du en annan syn, en mjukare och skrämmande. Då är du en storsten att vilja lägga sig på i skogen och solen.

Från bussen ser jag stora kvistklumpar i björkarna. Det blåser idag. Vasaplan asfalteras om. En kvinna i stentvättat jeansjacka och ett stort blåmärke över höger öga väntar utanför systemet. En annan kvinna står i svart burka. Att möta hennes ögonspringa känns som att sticka in en kniv i brevmynningen.

I lokaltidningen Sverigedemokrater och en kvinna som mött en björn. Dagen och månaden är konturlöst, men starkt kontrasterande som en tecknad film med allt för grova drag. En grön kvist slår mot bussrutan samtidigt som tjejen framför mig försöker gnugga bort sina fingeravtryck från rutan med sin röda jackärm.

Jag tänker inte på det. Jag tänker inte på något annat än att jag tänker.

När du tappar den öppnade burken oliver i golvet blir det alldeles oljigt. Små gröna paprikafyllda rullar in under köksbänken. Du sätter dig ned, lutad mot skåpet. Betraktar din yta. Plockar sakta, en efter en efter en. Vill inte bestämma dig för om du ska kasta eller spara. Gör en liten hög på golvet. Bygger en pyramid. Då de andra, varma kommer hem - ser de dig. Diskmaskinen brusar. Världsundret dör.

När man kommer tillbaka igen är man ändå ett ögonblick försvunnen.

Man ska öppna händerna i en tillåtande position.

Om man går står kroppen stilla.

Vi är ingen ö.

Vi är löv som sjunker i ett vattenglas.

Skinnet över havet.

Människor går att söka av med värmekamera på vintern

Det fräser om dem

På morgonen; döda äggs ögon

och en hand som kramar runt halsen

Att vakna kan vara att se Mördaren

gömma sig i garderoben

En önskan om att slippa leta, slippa vakta. Att istället för mod;  

sluta ögonen som varma stängsel

Bräckt tvivel och midnattsmaskiner.

Gårdsljuset genom badrumsfönstret som en sol på natten.

"Bär mig som bär. I handflatan", skrev han. Han som just lagt sitt barn under suffletten med banvagnsmånar.
Och jag svarade:

Blåbärsris, grävskopa, fulla munnar

med dödstyst blänk

blänk och blänk

Stoft över landskapet som är ett kuddöverdrag. Jag sover på dig. Alla sover på varandras sömn. Ganska ofta hör jag killen ovanpå mig pissa. Mycket strött sken över dig. Som när jag sitter på stentrappan och klappar katten på nacken. Lagom. Varför kommer vi nästan aldrig så lång som dit? Mina monster, ibland kan de vara snälla. Mycket stryks. Det är över nu.

Allt tänjbart tänjs. Tunnlar är halsar ut i munnen.

Vapen forslas åt alla håll. Du måste betala skatt på allt som tränger ut.

Blod har runnit genom smuggeltunneln. Halsen är ett kött som kallas karré.   

Egentligen har du vetat det hela tiden. Dina utsträckta armar leder ingenstans.

På golvet i det låsta rummet

låg granaten

och en ros

Sol snöade

genom takbjälkarna

Som dagboksnycklar

föll tre män i sina händer,

i sina vred;

vred
 

Händerna, höll rummet

låst i torkan, i det dunkla dammet

Granaten skimrade som vatten

rosen var vit

och vred

Efteråt, då när jag smakat ett av dina vilt flygande hårstrån. Jag går hem och lyssnar på finsk tango - högt och läser ett tvåsidigt långt brev. Det är farligt. Jag känner det, ett öga att luta sig in mot när spåren tystnat, när du fyllt ansiktet i händerna. Och jag lyssnar till doften, luktar på din blomstrande skjorta. Och jag rör visst aldrig vid ditt sår, men jag betraktar det - med allt mitt mod. Och jag tror du ser

I min papperskorg ligger tusens skärvors glas och en sprucken blomkruka

Och vi letade efter tändstickor

i lådor, skåp och hos grannen

Och vi var inte troende, vi var sticklingar

vi letade egentligen efter jord,

planteringsjord

Och vi blev sjuka och frågade varandra;

var kan dom vara, var ska vi leta?

Och vi letade en hel vinter

efter tändstickor och jord

På bordet stod champagne vi inte kunde öppna

för vi hade inga tändstickor, ingen jord

Och hennes hand

hans min

hans mun

min jord

Vi måste opereras

men vi letade efter tändstickor och jord

Och vi hade inga röster för vi var rötter

som letade i mörker efter ljus

Och vi var sjuka, kunde inte se

att huset grott igen

hennes hand

hans min, hans mun

min jord

Och vi började att växa

medan vi letade efter tändstickor och jord

Jag sover sömn

i vitt ljus över pannan.  

Så som snö smälter

språk tvärsöver

gatan ned

Svarta stuprännor sväljer

vad som finns att dricka

droppar

Rinn ut, rinn kopiatorröd

räddad tyst

av råhet

Drömmen, bläcket 

bryter språkljud

När jag faller vit och stilla